Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Mountain Ford | Athena | sen marskvall i tantobergen | Portrait of Charles Crowle | The Weaver |
Related Artists:
Paggi, Giovanni Battista
Italian Baroque Era Painter, 1554-1627 .Italian painter and theorist. As the son of a newly inscribed nobleman, he received a Renaissance gentleman's education, but as an artist he was it seems self-taught, despite the encouragement of Luca Cambiaso. The gentleman who then set up as a painter was obliged to give his work to patrons, sometimes expecting future remuneration; but when one patron reneged on payment in 1581, Paggi mortally wounded him and was banished from Genoa. He was given protection by Francesco I de' Medici, Grand Duke of Tuscany, and settled in Florence. A fresco of St Catherine Converting Two Criminals (1582), painted for Niccol? Gaddi's family chapel at S Maria Novella and thoroughly Florentine in manner, established Paggi's reputation at the Medici court. He painted ephemeral decorations, portraits (all untraced) and altarpieces for many Florentine churches and for the cathedrals of San Gimignano (c. 1590), Pistoia (1591-3) and Lucca (1597-8),
Alonso Sanchez Coello
Alonso Sachez Coello (1531/32 -August 8, 1588) was a portrait painter of the Spanish Renaissance and one of the pioneers of the great tradition of Spanish portrait painting. Alonso Sachez Coello was born in Benifairode les Valls, near Valencia, and spent his childhood there, until the death of his father when he was around ten years old. He was educated in Portugal at his grandfather's home. Coello's years in Portugal and his family name of Portuguese origin led to a long-standing belief that he was in fact Portuguese. His grandfather (after whom he was named) was in the service of King John III of Portugal who sent the young painter to study with Anthonis Mor (also known as Antonio Moro) in Flanders around 1550. He was under the service of Antoine de Granville, bishop of Arras, learning from Mor. While studying in Flanders, Coello also spent time copying some of Titian's works.
William Morris Hunt
1824- 1879 William Morris Hunt Gallery Hunt's father's family were among Vermont's founders and largest landowners; his mother's a family of wealth and prominence in Connecticut. Hunt attended Harvard but withdrew in his junior year. Following the untimely death of his Congressman father from cholera, Hunt's mother Jane took him and his brothers to Switzerland, the South of France and to Rome, where Hunt studied with Couture in Paris and then came under the influence of Jean-François Millet, from whom he learned the principles of the Barbizon school. The Hunt family remained in Europe for a dozen years. Afterwards, leaving Paris, he painted and established art schools at Newport, Rhode Island, where he had relatives, Brattleboro, Vermont, Faial Island in the Azores, where he had family connections and finally at Boston, where he painted, taught art and became a popular portrait painter. The companionship of Millet had a lasting influence on Hunt's character and style, and his work grew in strength, in beauty and in seriousness. He was among the biggest proponents of the Barbizon school in America, and he more than any other turned the rising generation of American painters towards Paris. On his return in 1855 he painted some of his most handsome canvases, all reminiscent of his life in France and of Millet's influence. Such are The Belated Kid, Girl at the Fountain, Hurdy-Gurdy Boy, and others ?C but the public called for portraits, and it became the fashion to sit for Hunt; among his best paintings of this genre are those of William M. Evarts, Mrs Charles Francis Adams, the Rev. James Freeman Clarke, William H. Gardner, Chief Justice Shaw and Judge Horace Gray. Sadly, many of Hunt's paintings and sketches, together with five large Millets and other art treasures collected by him in Europe, were destroyed in the Great Boston Fire of 1872.